Kommunernas engagemang i miljö och klimatfrågorna har stor betydelse

Det är med förvåning som man tar del av bostadsminister Stefan Attefalls uttalande och inställning till energieffektivisering och långsiktigt hållbart byggande. (Länk till artikel i VVS Forumhttp://www.vvsforum.se/?use=publisher&id=8689&force_menu=1169 )Trots mycket kritik och hel en del svidande remissvar går nu Attefall ut och försvarar Byggkravsutredningens slutsatser.

Den utredning som Attefall försvarar är Swedisol starkt kritisk emot. Vi anser att frågeställningarna har hanterats mycket ensidigt och att man har misslyckats belysa varför kommunerna över huvud taget tillämpar särkrav.

Swedisol anser att utredningen har utelämnat den viktiga analysen av särkravens betydelse för det långsiktiga arbetet med en hållbar samhällsutveckling och därmed också missat att beakta direktiven om att lämna förslag som faktiskt stimulerar hållbart byggande.

Utredningen innehåller flera allvarliga brister som enligt Swedisols mening leder till felaktiga slutsatser. Detta gäller exempelvis den ofta upprepade slutsatsen om att byggkostnaderna skulle öka med 10-15 procent på grund av särkrav som framförallt gäller byggnaders energiprestanda. Swedisol menar att slutsatsen grundar sig på undermåliga ekonomiska analyser och vaga enkätundersökningar, som inte lever upp till de krav som kan ställas på en statlig utredning.

Swedisol kan också konstatera att utredningen har varit oenig och att flera av de tillförordnade experterna inte har ställt sig bakom utredningens ställningstagande.
Läs hela vårt remissvar här http://www.swedisol.se/sites/default/files/undersidor/filer/bku_remissva...

Bakgrunden till utredningen var att undersöka hur olika särkrav påverkade byggkostnader och det långsiktiga arbetet med en hållbar samhällsutveckling.

Anledningen till särkraven för energihushållning är att ett antal kommuner, liksom majoriteten av byggsektorns företag, tycker att energikraven i Boverkets Byggregler är för lågt ställda och upprättar därför egna krav för att få ett långsiktigt hållbart byggande.

Man kan ju fråga sig varför Attefall väljer att marginalisera kommunernas klimatåtgärder när hela 15 procent av växthusgasutsläppen genereras från uppvärmning och varmvatten till våra byggnader, och därmed är den näst största sektorn att negativt påverka klimatet efter transportsektorn. Detta trots att vi använder förhållandevis liten andel fossila bränslen vid energiproduktion i Sverige jämfört med till exempel övriga EU-länder.

Det duger inte att hänvisa till att svensk elproduktion har låga utsläpp och att vi därför inte behöver hushålla med elen. Koldioxiden känner inte av några nationsgränser och det gör inte heller elen i det sammankopplade nordeuropeiska elsystemet. Genom att exportera vårt elöverskott, i stället för att slösa bort det i energislukande hus, skapas förutsättningar att minska klimatpåverkande utsläpp från kolkraftverk på kontinenten.

När Attefall ifrågasätter kommunernas arbete är det alltså inte bara sorgligt, det strider också mot inriktningen i direktiven om byggnaders energiprestanda och energieffektiviseringsdirektivet.

Vad kan vara mer lämpligt att energieffektivisera än i bebyggelsen? Det är ju där som vi kan hålla minst lika god standard och goda komfort med en markant sänkt energianvändning. Detta med marginellt högre kostnader i produktion och totalt sett lägre livscykelkostnader.

Notera även att Attefalls resonemang om att 60-80 % av koldioxidutsläppen skulle ske i produktionsfasen, helt är tagna ur luften. Det skulle vara mycket intressant att se hur det vetenskapliga stödet ser ut för de beräkningarna.

Attefall visar också prov på dålig insikt om energieffektivt byggande när han påstår att ”de enda som tjänar på tekniska särkrav är mineralullsindustrin”. Det är dags att han öppnar ögonen och ser att Sverige och att den svenska byggindustrin faktiskt tjänar på att minska energianvändningen i
bebyggelsen och därmed orsakar mindre klimatpåverkan, ökar konkurrenskraften och får en högre tillgång till säker energiförsörjning.

Swedisol förordar enhetliga krav för byggande. Men det är viktigt att fastslå att det inte är lågenergibyggande som orsakar merkostnader, det är avsaknaden av rimliga krav i Boverkets byggregler och standardiserade lågenergiklasser som ger merkostnader. I avsaknad av detta tar ambitiösa kommuner, beställare och entreprenörer saken i egna händer och ställer egna krav eller upprättar egna standarder.

Lösningen är inte att förbjuda aktörer inom samhällsbyggnadssektorn att ta ansvar för långsiktigt hållbart byggande, utan att se över regelverket så att det anpassas till de lösningar som redan nu är tekniskt och ekonomiskt möjliga att genomföra.

Byggregler måste samtidigt vara tillräckligt flexibla för att möjliggöra initiativ till utveckling och framåtskridande. Ambitiösa kommuner ska ges möjlighet att ställa högre krav än Boverkets byggregler enligt två eller tre tydligt definierade lågenergiklasser.